Österrikes historia
Samtidigt finns det drag i den österrikiska karaktären som har bestått genom århundradena – en stark känsla för njutning, skönhet och kultur har alltid varit centrala drivkrafter, både då och nu.
Området som idag utgör Österrike – med sina bördiga marker längs Donau och Alpernas dalgångar – har varit bebott sedan paleolitisk tid (fram till cirka 8000 f.Kr.). Omkring 400 f.Kr. slog sig keltiska folk från Västeuropa ner i de östra delarna av Alperna. Under 200-talet f.Kr. utvecklades den keltiska staten Noricum, som blev ett viktigt centrum för järnbearbetning.
Redan från 700-talet f.Kr. var Hallstatt, ett stort förhistoriskt saltgruvområde, en av de viktigaste bosättningarna i regionen. Hallstatt-perioden (cirka 750–450 f.Kr.) har fått sitt namn efter denna plats och var en betydelsefull tid för den keltiska kulturen.
Romarna kom till området runt 200 f.Kr. och år 15 f.Kr. hade de tagit kontroll över hela regionen. Den viktigaste romerska bosättningen i det som idag är Österrike var Carnuntum (huvudstad i den romerska provinsen Pannonia, i nuvarande Niederösterreich). Staden blev ett strategiskt centrum för de romerska befästningarna längs Donau. Idag kan man besöka en arkeologisk park där, med ett museum och en välbevarad amfiteater.
Under senare hälften av 100-talet e.Kr. började olika germanska stammar utvidga sina territorier och genomförde förödande räder i de romerska områdena. Vid mitten av 500-talet hade bayrarna tagit kontroll över området mellan de östra Alperna och Wienerwald.
Omkring år 800 etablerade Karl den store, frankernas kung och senare tysk-romersk kejsare, ett territorium i Donaudalen som kallades Ostmark (den östra marken). År 996 omnämndes namnet "Ostarrîchi" för första gången – en tydlig föregångare till det moderna "Österreich" (Österrike).
Från år 976, då Leopold von Babenberg blev markgreve av Ostmark, och fram till 1246 var hertigdömet Österrike en del av Babenbergdynastins omfattande feodala besittningar. Dynastin etablerade sitt första residens i Pöchlarn, innan det senare flyttades till Melk, i den natursköna Wachau-regionen.
Under 1100-talet flyttade Henrik II sitt residens till Wien, som sedan dess har varit Österrikes huvudstad. Under samma period började även byggandet av Stephansdomen, som kom att bli ett av stadens mest ikoniska landmärken och ett tecken på Wiens växande betydelse. Henrik II grundade också klostret Schottenstift, där en staty av honom fortfarande kan ses idag.
Ungefär 100 år efter Babenbergarnas slut tog Rudolf I över kronan och inledde sex århundraden av habsburgskt styre i Österrike. Habsburgarnas maktcentrum blev det Kejserliga palatset i Wien (Hofburg), som idag rymmer flera museer, bland annat Skattkammaren och Sisi-museet, där besökare kan få en inblick i dynastins historia.
Habsburgarna stärkte sitt inflytande genom strategiska äktenskapsallianser snarare än genom krig. Genom dessa allianser, och på grund av arvsskiften efter barnlösa äktenskap inom de burgundiska och spanska dynastierna, kunde kejsar Karl V (1519–1556) ärva inte bara de österrikiska arvländerna utan även Franche-Comté, Nederländerna (som båda var franska förläningar), samt Spanien och dess väldiga koloniala imperium i Amerika.
Det osmanska hotet präglade Österrikes historia under flera århundraden och kulminerade i två misslyckade belägringar av Wien, 1529 och 1683. För att möta hotet slöt Polen, Venedig och Ryssland en allians med Habsburgarna för att slå tillbaka osmanerna. Mot slutet av 1690-talet fick prins Eugen av Savojen befälet över de kejserliga styrkorna. Under hans ledning säkrade Habsburgarna år 1699 kontroll över hela Ungern, med undantag för en liten del av landet.
Barockperioden
När det osmanska hotet upphörde inleddes en blomstringsperiod för konst och kultur i Österrike. Storslagna byggnadsverk som Schloss Schönbrunn (idag ett världskulturarv) och Salzburger Dom uppfördes, och arkitekter som Johann Fischer von Erlach, Lukas von Hildebrandt, Jakob Prandtauer, Daniel Gran, Paul Troger och Franz Anton Maulbertsch skapade monumentala verk.
Under kejsarinnan Maria Theresias styre (1717–1780) genomfördes omfattande reformer som stärkte och enade de habsburgska besittningarna. Efter hennes död 1780 fortsatte hennes son, Josef II, reformarbetet i samma anda och räknas som en av de så kallade upplysta monarkerna.
Den franska revolutionen 1789 och Napoleons maktuppgång utgjorde ett stort hot mot Habsburgarna. Efter Napoleons nederlag hölls Wienkongressen (1814/15), där Europas stormakter samlades för att rita om kontinentens politiska karta. Den österrikiske kanslern Klemens von Metternich försökte genom kongressen återkonsolidera den habsburgska makten.
År 1848 nådde den franska revolutionens idéer Österrike, och medelklassen gjorde uppror. Revolten slogs dock snabbt ner, och kejsar Frans I tillsammans med Metternich svarade med att inskränka de medborgerliga friheterna och införa sträng censur. Detta ledde till att människor drog sig tillbaka till hemmet, där privatlivet och familjen blev centrala – en utveckling som gav upphov till Biedermeier-kulturen, präglad av en apolitisk och tillbakadragen livsstil.
Den senare delen av perioden präglades av en ökande urbanisering och industrialisering, vilket skapade en ny medelklass i städerna. Människor började återigen samlas och värdesätta konst och kultur. Ferdinand Georg Waldmüller och Friedrich Gauermann var framstående målare från denna tid, medan Franz Schubert och flera poeter bidrog till den kulturella blomstringen.
Till slut tvingades kejsar Ferdinand I att abdikera, och tronen övergick till hans brorson Franz Joseph I. Hans 68-åriga regeringstid (1848–1916) blev en av de längsta i Österrikes historia.
Tillsammans med sin hustru, den legendariska kejsarinnan Elisabeth – mer känd som Sisi – bidrog Franz Joseph till att forma bilden av det österrikiska kejsardömet. Under hans styre utvecklades Wien till en av Europas mest betydelsefulla metropoler och blev ett kulturellt och politiskt centrum för det multinationella riket, som sträckte sig från Ungern till Norditalien och långt in i Sydeuropa.
Johann Strauß, "valsens kung", hyllades över hela världen för sina mästerliga musikaliska kompositioner. Samtidigt lade Sigmund Freud grunden för den psykoanalytiska skolan inom psykologin – en rörelse som populariserade teorin om att omedvetna motiv styr mycket av vårt beteende.
Runt år 1900 nådde jugendstilen (Art Nouveau) sin höjdpunkt i Wien. Framåtblickande konstnärer och designers bröt med traditionella salongsutställningar och skapade egna, mer experimentella och inspirerande miljöer. Bland de mest kända jugendstilkonstnärerna fanns målarna Gustav Klimt och Egon Schiele samt arkitekterna Otto Wagner och Adolf Loos, vars verk än idag präglar stadens estetiska uttryck.
En promenad längs den storslagna Vienna Ringstraße, ett besök på Sisi-museet, Sigmund Freud-museet eller Österreichische Galerie Belvedere ger en utmärkt inblick i denna epok av kreativitet och nytänkande.
Första världskriget & monarkins fall
Vid början av 1900-talet var den österrikisk-ungerska monarkin en instabil stormakt, präglad av etniska spänningar och ett stelbent allianssystem som hade formats under 1800-talets krig. Det definitiva sammanbrottet kom efter mordet på Franz Ferdinand, Österrikes tronarvinge, i Sarajevo i juni 1914. Mordet blev den utlösande faktorn för första världskriget, då Österrike förklarade krig mot Serbien.
Kejsar Franz Joseph avled 1916, och efter krigsslutet 1918 upplöstes Habsburgdynastin efter 640 år vid makten. På ruinerna av kejsardömet bildades Republiken Österrike, men den unga staten kämpade med massiv inflation, hög arbetslöshet och ekonomisk instabilitet.
Den svaga koalitionen mellan det kristligt-sociala partiet och socialdemokraterna kollapsade 1933. Kanslern Engelbert Dollfuss, som tillträdde 1932, tog makten över en högerregering för att hantera de ekonomiska problemen efter den stora depressionen.
I maj 1934 införde Dollfuss undantagstillstånd för att skydda Österrike från Hitlers växande hot. Trots detta försökte österrikiska nazister genomföra en statskupp i juli samma år, under vilken Dollfuss mördades.
Den 12 mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike, och landet annekterades av Nazityskland (Anschluss). Österrike upphörde därmed att existera som en självständig stat och blev en del av Tredje riket.
Efter andra världskrigets slut 1945 återställdes Österrikes gränser till deras 1937 års utsträckning, och landet ockuperades av de allierade – USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike – i ett decennium.
Den 15 maj 1955 ratificerades det österrikiska statsfördraget, vilket återgav landet dess självständighet. Samtidigt förklarade Österrike sig permanent neutralt, en status som fortfarande gäller idag.
Tack vare sitt strategiska läge nära järnridån blev Österrike snabbt en viktig länk mellan öst och väst. Under den ungerska revolutionen 1956 och invasionen av Pragvåren 1968 öppnade landet sina gränser och gav asyl åt flyktingar från Östeuropa.
Österrike har även etablerat sig som värdland för flera internationella organisationer, inklusive FN (UNO) och OPEC, samt för en rad betydelsefulla internationella konferenser och toppmöten.
Efter järnridåns fall 1989/90 integrerades Österrike alltmer i Europa, och 1995 blev landet medlem i Europeiska unionen, vilket markerade en ny era av ekonomisk och politisk samverkan med resten av kontinenten.